Läser ur min dagbok från 14-årsåldern.
”Först cyklade jag till stan och efter det cyklade jag till
Anette där jag glömt tröjan. Efter det lyssnade jag på musik och deppade.”
Eller, några veckor senare:
Jag skall städa, posta brev, ringa Cilla och deppa.
Pappa fick syn på anteckningen. Va, sa han. Ska du deppa?
Idag är det ungefär samma sak:
Gick en lång, snabb promenad och tog ett viktigt och
konstruktivt beslut inför framtiden. Det låter dramatiskt, men höjer nog inget
ögonbryn egentligen. Besluten är en fotokurs i höst.
